28/12 Uppfostran?
Det är det här med barnuppfostran. Alla gör och tycker vi olika på den punkten, men en sak har vi nog alla gemensamt. Ibland undrar man om man gör rätt. Uppfostran är en del i livet som alla tycks ha åsikter i. Gör man si så tycker andra så, men jag tror det är viktigt att strunta i vad alla säger och göra det som känns rätt.
Vi försöker att inte hindra Alexander i sin upptäcksfärd genom livet. Det är inte många saker han inte får, inte mycket här hemma som är "ajabaja". Han får klättra i soffan, för någon gång kommer han lära sig att det gör ont att ramla ner (och slår ihjäl sig gör han knappast). Han får vara och leka i vår kastrullåda i köket, vad gör det om något lock då och då går sönder? Vi har plockat undan det som vi är rädda om, resten gör ingenting om det skulle braka i golvet.
Häromdagen hade Alexander levt rövare här hemma. Alla kastrullerna, slevarna och skålarna låg i en enda röra på golvet tillsammans med en sönderriven tidning. I TV-rummet hade han rivit ut allt ur lådorna i tv-bänken, hans leksaker i lekrummet låg i en hög mitt på golvet (han hade roat sig med att hälla ut allt ur bokhyllan). Vidare in i "biblioteket" hade han rivit ut och oredat bland mina böcker, sen hade han tagit en sväng ut i tvättstugan och tömt ut all smutstvätt ur korgen, tömt torktumlaren på ludd och sedan gått ut i hallen och slängt ner alla våra skor från skohyllan. Ja, jag blev lite trött. Jg hatar oreda, ordning är mer min melodi och jag får nästan ont i hjärtat av att se kaoset. Men då sa Victor en sak till mig som fick mig att inse att det är värt det. Han sa att vårt barn har i alla fall roligt. Tänk om vi varit som den pappan i "Familjen Annorlunda" (ni vet han som plastade in köksbordet innan barnen fick måla, han som förbjöd barnen att busa för det lät så högt. Hans trillingar fick inte äta samtidigt som övriga familjen för "de smutsade ner så mycket".) Nej fy! Våra barn ska ha roligt. Om roligt betyder att riva sönder en tidning så är det okej för min del.
Nu kanske många av er tänker att våra barn kommer bli orediga för att de inte har så mycket regler. Men helt ärligt, hur många åttaåringar leker med kastrullerna eller river sönder tidningar? Vi har regler till våra barn också, men vi har valt att de bara ska innefatta de viktigaste sakerna, typ TV:n och eluttagen. Det som faktiskt är FARLIGT.
Jag vet så många barn som knappt får göra någonting, som alltid får ett "nej" vad de än är på. Ibland känns det som att de föräldrarna satt upp vissa regler i onödan, bara för att liksom. Men jag städar hellre upp kastrullerna etthundrafemtio gånger om dagen än springer efter Alexander dagen lång och säger nej.
Jag tror att Alexander har blivit så självständig som han är tack vare att vi har låtit honom utforska så mycket. Han springer inte oss i hälarna, utan leker gärna själv i något rum i huset. Han behöver inte se mamma eller pappa hela tiden utan han går runt här och filosoferar för sig själv och ibland kommer han för att titta så vi är här, sen går han iväg igen. Och roligt det har han, nästan jämt!
Så tänker jag, hur tänker du?
Läste denna texten och var bara tvungen att läsa den för min kille för orden känns som de var tagna ur min mun! Så rätt. Det är ju nästan pinsamt när man träffar på någon mamma som säger "Neeej" hela tiden till sitt/sina barn.
Minns speciellt en gång, jag jobbade på café och in kommer en familj, mamma pappa och två barn på 4-6 år. Barnen springer direkt till disken och bestämmer sig för att ta de med mest kalorier i, barnen är väldigt glada och pappan beställer. När mamman kommer fram och ser barnens beställning skäller hon ut pappan för att han valt så onyttigt till barnen, tydligt säger hon att det är för mycket fett och socker. Så pappan ger med sig och barnen får ta en SOCKERFRI mumsbit och vatten till för colan ställer hon tillbaka.
Nu vet ja ju inte bakgrunden till detta, kanske hade de diabetes men det lät knappast som det.
Senare hörde jag hur hon satt och skällde ännu mer på pappan om hur jobbiga barnen är, ta bort dem ifrån henne för hon orkar inte med dem.
Vet inte riktigt vart ja ville komma, bara hamnade där för det är också uppfostran och hur detta påverkar barnen, jag tyckte så synd om dem.. men mest tyckte jag synd om mamman för att det var ju så pinsamt!
Vi låter Maximilian hoppa i soffan. Du skulle se folks miner när han står mitt på vardagsrumsbordet och tar ett skutt till soffan! Och hoppa i sängen ;)
Men jag tror ändå det viktigaste i inlägget du skrev är att alla får ha sin egen uppfattning om hur man ska uppfostra sina barn. Det är farligt att komma med åsikter på andras sätt när man inte sitter inne med hela historian bakom varför de gör som de gör.
Sen kan jag tillägga att jag säger nej heeeeeela tiden trots allt. Och ingen avskyr det mer än jag själv...
