01 Vem är jag?
Då börjar vi då.
Jag föddes som Anna Lindström den 25 januari 1986. Det var en lördag och eftersom fint folk kommer sent så kom jag drygt två veckor efter utsatt datum.
Jag var väldigt arg när jag var liten och även om jag ständigt får jobba med mitt humör så tycker jag att det blir bättre. Jag vet nu - vid 24 års ålder - att det inte hjälper att jag lägger mig ner på golvet och skriker om det är något som inte går min väg. Jag ser redan på mina två små barn att dom ärvt sin mammas humör.
Jag har alltid haft för höga krav på mig själv. Allt jag gör måste bli perfekt och blir det inte det så bryter jag ihop. Det är en annan sak som jag jobbar på, att försöka förstå att allt inte måste vara 100 % hela tiden. Ibland busar jag till det och struntar i disken innan jag går och lägger mig, men det slutar alltid med att jag går upp mitt i natten för att diska undan innan jag kan somna igen. Gör jag ett fel på jobbet som jag upptäcker i minnet när jag kommer hem så kan jag ligga sömnlös.
På tal om höga krav så skulle jag bli advokat. Eller statsminister. Eller generalsekreterare för FN. Jag var så otroligt envis så när jag var 1.5 slutade jag med blöja för att min storasyster gjorde det. När hon lärde sig läsa gjorde jag också det (minns inte riktigt hur gammal jag var men runt 4, jag läste för barnen på dagis när jag själv gick där).
Advokat blev jag inte, och inget viktigt heller. Kontor skulle jag ALDRIG jobba på, men så blev det och jag trivs oerhört bra!
Jag är en tävlingsmänniska, men det kanske ni redan har förstått. Till skillnad från många andra är jag dock en bra förlorare OCH en bra vinnare. Det ni!
Jag känner mig ganska ensam ibland. Jag är inte så bra på att umgås med folk. Eller jo, umgås kan jag men jag är inte så bra på att släppa människor in på livet. Jag har många ytliga bekanta men bara några få riktiga vänner, men dom känner mig å andra sidan bättre än vad jag själv gör.
Jag är även stressad. Konstant! Och pedant, nästan så det går till överdrift. Men det viktigaste av allt är att jag är lycklig.
Jag föddes som Anna Lindström den 25 januari 1986. Det var en lördag och eftersom fint folk kommer sent så kom jag drygt två veckor efter utsatt datum.
Jag var väldigt arg när jag var liten och även om jag ständigt får jobba med mitt humör så tycker jag att det blir bättre. Jag vet nu - vid 24 års ålder - att det inte hjälper att jag lägger mig ner på golvet och skriker om det är något som inte går min väg. Jag ser redan på mina två små barn att dom ärvt sin mammas humör.
Jag har alltid haft för höga krav på mig själv. Allt jag gör måste bli perfekt och blir det inte det så bryter jag ihop. Det är en annan sak som jag jobbar på, att försöka förstå att allt inte måste vara 100 % hela tiden. Ibland busar jag till det och struntar i disken innan jag går och lägger mig, men det slutar alltid med att jag går upp mitt i natten för att diska undan innan jag kan somna igen. Gör jag ett fel på jobbet som jag upptäcker i minnet när jag kommer hem så kan jag ligga sömnlös.
På tal om höga krav så skulle jag bli advokat. Eller statsminister. Eller generalsekreterare för FN. Jag var så otroligt envis så när jag var 1.5 slutade jag med blöja för att min storasyster gjorde det. När hon lärde sig läsa gjorde jag också det (minns inte riktigt hur gammal jag var men runt 4, jag läste för barnen på dagis när jag själv gick där).
Advokat blev jag inte, och inget viktigt heller. Kontor skulle jag ALDRIG jobba på, men så blev det och jag trivs oerhört bra!
Jag är en tävlingsmänniska, men det kanske ni redan har förstått. Till skillnad från många andra är jag dock en bra förlorare OCH en bra vinnare. Det ni!
Jag känner mig ganska ensam ibland. Jag är inte så bra på att umgås med folk. Eller jo, umgås kan jag men jag är inte så bra på att släppa människor in på livet. Jag har många ytliga bekanta men bara några få riktiga vänner, men dom känner mig å andra sidan bättre än vad jag själv gör.
Jag är även stressad. Konstant! Och pedant, nästan så det går till överdrift. Men det viktigaste av allt är att jag är lycklig.
Kommentarer
Postat av: Hanna O
Jag tror att alla känner sig ensama ibland! Jag gör det då och då trots att jag har massor av människor som bryr sig om mig och en tro på Gud. Jag tror det handlar om att vi är skapade att ha en gemenskap med Gud, den perfekta gemenskapen! Men eftersom vi lever i en trasig värld kan vi aldrig uppnå den gemenskapen! Nu blev det väldigt personligt här... Men det är ju du också på din blogg! :)
KRAM
Trackback
