Alexanders liv

Morr. Mina graviditetshormoner spökar nog allt lite i kroppen. Trots att jag borde stänga av både Tv och dator och sova kan jag inte låta bli att skriva lite här.

Vet bara inte riktigt var jag ska börja.

Jo men det är så här. Vi får två barn tätt. Det var inte direkt meningen men nu blev det så och det blir ju jättebra. Vi gör det inte för att "klara" av småbarnstiden snabbt (även om det känns rätt okej att inte behöva ha sömnlösa nätter i tio år framöver, eller att börja om med småbarnstid och blöjbyten om några år)
Att vi dessutom nu verkar få en av varje rycker vi på axlarna åt. Det spelar helt enkelt ingen roll. Det är SÅ många som kommenterat detta och tyckt att "ja men gud vad bra, då får ni ju en av varje, det måste ju vara skönt att inte behöva skaffa fler barn". Vem säger att vi är nöjda när vi fått en flicka och en pojke? Skulle jag inte vara nöjd om jag så får tio pojkar? Skulle min pappa inte älska oss 3 systrar bara för att han aldrig fick en son? Skulle min svärmor inte vara nöjd med sina två pojkar för att hon aldrig fick en dotter? (hon har ju istället fått två underbara svärdöttrar, haha)

 När Alexander låg i magen och vi trodde han var en tjej var jag livrädd att bli besviken om det skulle komma ut en pojk. När Victor sa till mig att "hon" hade snopp kände jag "Gud vilken tur, jag är ju ingen flickmamma". Är helt övertygad om att jag känt precis så (fast pojkmamma) om det kommit ut en flicka.

Dessutom.
Barn skaffar man inte, barn får man.  Eller är det bara jag som fortfarande anser att barn är en gåva?