14/4 Men vad är det som händer?
Alexander blir snart ett halvår. Tiden bara flyger iväg, och det är skrämmande hur mycket som händer med vår lillkille.
Han har börjat göra tafatta försök till att krypa. Han är så söt! Han lägger sig på mage och försöker komma upp på alla fyra, så välter han eller slår näsan i marken. Jag gissar att det dröjer LÄNGE innan han faktiskt kryper på riktigt.
Han har börjat jollra mer nyanserat, använder både vokaler och konsonanter.
Han säger ofta NEJ, (inte för att han förstår vad han säger) och skakar nu även på huvudet.
Han dansar när han hör musik. (Dans= skakar på huvudet och skrattar, står han i sin gåstol hoppar han och stampar med fötterna) Det är urgulligt!
Han känner igen ansikten mer och mer, ler direkt om han känner igen personen.
Han tycker det är lite otäckt om någon skrattar högt, och tycker mycket om människor med glasögon.
Han sover inte längre lika mycket på dagarna, ofta en förmiddagslur som är lite längre, och bara en stund på eftermiddagen. Konsekvensen av detta är en mycket tjurig son vid sjutiden på kvällen, när han är så trött att han inte orkar hålla ögonen öppna.
Maten går jättebra, han äter (nästan) allt med god aptit. Kan just nu inte komma på något han inte tycker om (mer än om det är bitar i maten).
Vattenmelon är en favorit, även kalkon med majs och potatis. Den absoluta favoritmaten är biff stroganoff.
Och idag, har han äntligen kommit på hur gåstolen fungerar. Hittills har han bara stått i den, kanske gått något steg bakåt och inte riktigt fått kläm på hur man gör.
Idag ställde jag honom i köket, och sedan gick jag in på toaletten och gjorde iordning mig.
När jag efter ca fem minuter kom tillbaka i köket var han inte där!
Vilken panik jag fick, men så hörde jag honom och började leta.
Jag hittade honom utanför tvättstugan, där han stod och drog i draperiet.
För er som inte har varit hos oss kan jag berätta att han har gått genom hela köket, ut i hallen (genom dörröppningen) och sedan tagit en skarp vänsterkurva in mot tvättstugan.
Här ställde jag honom
och här hittade jag honom
Lät honom fortsätta leka och han lyckades faktiskt komma över den lilla lilla tröskeln in i tvättstugan!
Att man som mamma kan bli så stolt över något som egentligen är ganska litet :)
Han har börjat göra tafatta försök till att krypa. Han är så söt! Han lägger sig på mage och försöker komma upp på alla fyra, så välter han eller slår näsan i marken. Jag gissar att det dröjer LÄNGE innan han faktiskt kryper på riktigt.
Han har börjat jollra mer nyanserat, använder både vokaler och konsonanter.
Han säger ofta NEJ, (inte för att han förstår vad han säger) och skakar nu även på huvudet.
Han dansar när han hör musik. (Dans= skakar på huvudet och skrattar, står han i sin gåstol hoppar han och stampar med fötterna) Det är urgulligt!
Han känner igen ansikten mer och mer, ler direkt om han känner igen personen.
Han tycker det är lite otäckt om någon skrattar högt, och tycker mycket om människor med glasögon.
Han sover inte längre lika mycket på dagarna, ofta en förmiddagslur som är lite längre, och bara en stund på eftermiddagen. Konsekvensen av detta är en mycket tjurig son vid sjutiden på kvällen, när han är så trött att han inte orkar hålla ögonen öppna.
Maten går jättebra, han äter (nästan) allt med god aptit. Kan just nu inte komma på något han inte tycker om (mer än om det är bitar i maten).
Vattenmelon är en favorit, även kalkon med majs och potatis. Den absoluta favoritmaten är biff stroganoff.
Och idag, har han äntligen kommit på hur gåstolen fungerar. Hittills har han bara stått i den, kanske gått något steg bakåt och inte riktigt fått kläm på hur man gör.
Idag ställde jag honom i köket, och sedan gick jag in på toaletten och gjorde iordning mig.
När jag efter ca fem minuter kom tillbaka i köket var han inte där!
Vilken panik jag fick, men så hörde jag honom och började leta.
Jag hittade honom utanför tvättstugan, där han stod och drog i draperiet.
För er som inte har varit hos oss kan jag berätta att han har gått genom hela köket, ut i hallen (genom dörröppningen) och sedan tagit en skarp vänsterkurva in mot tvättstugan.
Här ställde jag honom
och här hittade jag honom
Lät honom fortsätta leka och han lyckades faktiskt komma över den lilla lilla tröskeln in i tvättstugan!
Att man som mamma kan bli så stolt över något som egentligen är ganska litet :)
Kommentarer
Trackback
