Alexanders liv

Alexanders förlossning var en lång och jobbig historia. Jag ska försöka berätta så objektivt som möjligt.

Det hela började vid åttatiden på fredagkvällen. Jag hade haft förvärkar i flera veckors tid, men det jag kände nu var annorlunda. Det kom en värk, sköljde över mig som en våg och försvann lika fort som den kom. Det gjorde inte särskilt ont och de kom med kanske en halvtimmes mellanrum, men jag visste ändå att något var på gång. Efter några timmar kom de tätare och tätare, och vid midnatt kom de med fem minuters mellanrum. Det är nu jag räknar att förlossningen satte igång.

Jag ville låta Victor sova, eftersom jag visste att en förlossning kan dra ut på tiden tänkte jag att det var lika bra att han var utvilad. Jag gick och la mig i badet en stund och det tyckte jag var mycket skönt. Vid tvåtiden gick jag tillbaka till sängen igen för att försöka få mig någon timmes sömn, men det gick inte utan klarvaken låg jag och tänkte att jag snart skulle bli mamma. Jag hade fortfarande inte berättat för Victor att det var på gång. Vid fyra vaknade Victor och då sa jag att värkarna kom regelbundet, tre på tio minuter ungefär. Han tyckte jag skulle ringa in men det ville inte jag, då jag trodde dom skulle säga att jag skulle åka in. Jag hade bestämt mig att jag skulle klara av det mesta hemma, (något jag fick veta några timmar senare att jag inte alls kunde). Halv sex ringde jag till förlossningen, de tyckte jag skulle packa väskan, äta frukost och sedan åka in, eftersom jag hade regelbundna värkar och vi hade en timmes bilresa.

Vid halv sju åt jag frukost, (pizza och en cola!) sparkade upp Victor ur sängen och sa att det var dags att åka in. Nu började värkarna göra mer och mer ont, jag fick andas igenom dem-men det var inte outhärliga. Bilresan in var näst intill det, tyckte Victor körde i alla hålor som fanns, och när han skulle in på kullerstenarna i Växjö nästan skrek jag.
Vi stannade på Pressbyrån så Victor kunde köpa snus, tyckte det var lika bra eftersom vi inte visste hur lång tid det skulle ta inne på sjukhuset. Vi stoppade i parkeringspengar till kl. 13 (hahaha) ringde våra mammor och sedan gick vi in.

Väl inne var klockan åtta,  jag fick ett rum och blev kopplad till en CTG-apparat. Hade ganska kraftiga värkar redan då, men när barnmorskan undersökte mig sa hon att min livmodertapp inte ens var utplånad, det var ett par centimeter till. Jag hade alltså inte ens påbörjat öppningsskedet. Jag blev så besviken! Här har jag haft värkar regelbundet sen tolv på natten och inte ett skit hade hänt! Trodde jag skulle bli hemskickad med de ville inte, då jag hade så ont.

Jag låg i sängen med mina värkar fram till klockan tolv, då fick jag bada. Det var så himla skönt, för när det kom en värk kunde jag spola med duschen på magen och det lindrade jättemycket. Efter någon timme kröp även Victor ner i badet, så vi låg där och pratade om vårt barn som snart skulle komma. Vi skojade om att det här säkert skulle bli en sån förlossning som tar 30 timmar och slutar med snitt. Vi kunde inte ana hur rätt vi hade.
Då och då kom det in en sköterska och kollade hjärtljuden, som var fina hela tiden. (mellan 130-150 varje gång) Jag hade kunnat ligga där hela dagen, men efter två timmar var jag så varm att jag ville gå upp. Eftersom jag inte ätit något och knappt druckit heller kände jag mig lite groggy.

Åter i sängen kl. 15 undersökte en barnmorska mig igen. Det hade varit skiftbyte så vi hade fått en ny, som var jättebra! Jag hade inte öppnats något nu heller, men livmodertappen var på väg att utplånas. Bakslag igen! 16 timmar och inget har hänt. Jag kände mig så trött, ledsen och misslyckad på samma gång. Det här barnet kommer aldrig komma ut!
Värkarna gjorde nu så ont att jag knappt visste var jag skulle ta vägen, jag skrek och skrek till Victor att jag skulle dö, att jag inte klarade av det, att jag ville hem och att jag ångrade mig. Victor försökte hjälpa mig att andas, men istället för att andas så höll jag andan så värkarna blev bara jobbigare, istället för lättare. Till slut skrek (ja, hon skrek) sköterskan åt mig: Anna, nu lyssnar du på mig! ANDAS Anna, för guds skull! Denna sköterskan, Janet, var så duktig. Hon fick mig på rätt köl igen, även om jag hade så ont.
Klockan 17 gav hon mig en morfinspruta, så att jag skulle kunna vila lite. Det häftiga med denna spruta var att det gjorde precis lika ont, jag bara sket i det. Tyvärr reagerar jag lite konstigt på morfin, så under de följande två timmarna gick det inte att få kontakt med mig.
Nu när jag låg och "sov" passade Victor på att ringa hem till vår familj för att berätta att detta nog skulle dra ut på tiden.

Vid sjutiden på kvällen började sprutan sluta verka, och jag vaknade till liv igen. Värkarna gjorde så ont så ont, men nu försökte jag åtminstonde andas igenom dem, med hjälp av Victor. Jag fick även duscha om jag ville, vilket jag såklart ville! Jag och Victor var i duschen i nästan två timmar, Victor fick vara med för jag var så trött så jag somnade flera gånger mellan värkarna.
Klockan nio var det dags för ett nytt skiftbyte, och jag passade på att spy precis när den nya barnmorskan Marina kom in för att presentera sig. När jag spytt kände jag mig bättre, så Marina ville undersöka mig. Nu hade det äntligen hänt något, jag hade öppnat mig nästan en centimeter. En centimeter på 21 timmar! Man skulle kunna tro att jag blev besviken, men jag blev glad, nu hände det ju iallafall något. Vid halv elva blev jag undersökt igen och var då öppen HELA fyra centimeter! Nu tyckte Marina jag skulle prova någon smärtlindring, hon föreslog lustgas först men det ville jag inte, så jag fick epidural. Det var det bästa som hänt mig, äntligen hade jag inte ont! Victor har berättat att här blev jag som en annan människa, det gick för första gången på hela dagen att prata med mig. Jag var uppe och gick, jag åt för första gången på hela dagen och jag var glad! Nu skulle jag snart föda barn, för guds skull! Klockan ett hade jag öppnat mig ytterligare fyra centimeter, nu var det bara två kvar! Nu tog Marina hål på mina hinnor, men det kom knappt något vatten. Marina sa att det kunde vara bebisens huvud som låg i vägen.
Allt var frid och fröjd, till klockan två ungefär.

Klockan två kom Marina och barnsköterskan in och sa att det var något fel. Bebisens hjärtljud gick ner väldigt när jag fick en värk, från att ha legat på 130-150 mellan värkarna till 80-90 under värk. Jag blev egentligen inte orolig, inte förrän Marina sa att hon skulle gå och prata med barnläkaren. Jag såg att hon rusade iväg, och då förstod jag att det inte var så bra. Barnläkaren kom in och undersökte mig, jag var fortfarande bara öppen åtta centimeter,  och de såg att det var lite bajs i vattnet, det lilla vatten som kom ut. (det visade ju sig senare att det inte fanns något vatten kvar i min mage) De tog ett prov på bebisens huvud, och märkte att han inte mådde så bra. Barnläkaren sa till mig att vi kunde fortsätta kämpa, men att jag aldrig skulle nå hela vägen fram. Hon trodde bebisen hade navelsträngen runt halsen.
Det skulle alltså bli snitt.

Jag som fasat för snitt hela graviditeten, blev först jätteledsen, rädd och nervös. Sen blev jag lättad! Äntligen skulle slitet ta slut! Äntligen skulle vi få se vårt barn. Jag rullades ner till operation, fick bedövning och förbereddes för snittet. När de sa att de började så spydde jag, rakt på golvet och på narkossköterskan och allt. Antar att det var nervositet.
Efter ett par minuter sa de att barnet var ute, jag frågade var det var för något och Victor berättade att det var en pojke.
VA! Jag som trott det var en tjej hela tiden. De rusade in med honom i ett annat rum, eftersom han svalt massor med bajs och hade navelsträngen två varv runt halsen. Jag hörde honom inte skrika, så jag låg där och var jätteorolig, men sen kom victor och berättade att han mådde bra.
Eftersom han inte haft något vatten att simma i utan bara massa bajs så mådde han inte så bra. Han hade gått ner 400 gram ungefär i slutet på graviditeten, så han var ganska smal och huden hängde. Han fick ligga på neonatal i ett dygn, men repade sig väldigt fort och fick dagen efter komma in till mig på mitt rum.

29 timmar efter att värkarna blivit regelbundna kom alltså lilla Alexander, 3218 gram och 52 cm. 
Trots att det var en jobbig förlossning har jag bara ljusa minnen, mycket tack vara underbar personal och väldigt mycket stöd från Victor.