Alexanders liv

När Eleonora var någon månad gammal satt jag vid köksbordet en dag och bara grät. Victor hade börjat jobba igen, vardagen hade kommit igång och jag kände att jag bara inte orkade. Jag var så ledsen. Jag kände att jag borde vara glad – jag hade ju ett bra hem, en underbar sambo och två fina barn. Men jag bara grät. I början gjorde jag det i smyg. När Victor hade åkt till jobbet eller när han lagt sig på kvällen, då grät jag. När jag var tillsammans med någon höll jag fasade uppe, men så fort jag var själv så grät jag igen. Minns en gång jag gick till öppna förskolan med båda barnen, där berättade jag stolt om hur underbart det var att vara tvåbarnsmor och hur lätt det gick och hur lycklig jag var, men hela vägen hem grät jag för att jag inte alls kände så.

Efter ett tag började jag visa det för Victor. –jag var sur och arg och tvär- men när han frågade vad det var så svarade jag ”ingenting”.  Barnen märkte det så klart. Alexander blev klängig, Eleonora skrek så fort hon kom till mig och när hon skrek blev jag mer stressad och hon mer ledsen, och det hela blev en ond cirkel.

Söndagarna var värst. Det betydde att Victor skulle börja jobba igen och jag skulle vara här hemma, fast jag egentligen inte ville. Jag hade så mycket jag borde göra, leka med barnen och samtidigt hinna städa, tvätta, plugga körkortsteori och där emellan hinna vara lite för mig själv. Jag gick här hemma och började mer och mer känna att jag bara ville åka härifrån, flytta ifrån allt och bara slippa det jobbiga.

Till slut blev det ohållbart. En dag sa jag till Victor att han fick stanna hemma från jobbet, annars skulle jag flytta. Jag var så ledsen men varje gång han frågade vad det var så svarade jag likadant. ”Ingenting”.

 
Victor var hemma från jobbet en vecka. Han tog hand om barnen och jag satt mest och grät. Jag började googla på ”förlossningsdepression” för jag misstänkte väl något sådant, men jag sa det inte till någon. Depression låter så allvarligt, mig var det väl inget fel på? Men alla symptom tycktes stämma in,och då förstod jag nog att det var det som drabbat mig.

Till slut kunde jag äntligen berätta. Jag berättade precis som jag kände, utan några krusiduller, och jag var så rädd att Victor skulle tycka jag var en idiot. Men det gjorde han inte såklart, han sa att han också misstänkt något sånt.

Vi åkte till BVC och jag fick prata med sköterskan. Det var vanligt fick jag veta, var tionde nybliven mamma drabbas. Hur kommer det sig då att man aldrig har hört någon prata om det? Är det så fult att vara ledsen? Men så fort man berättar för någon får man höra att ”så kände jag med” eller ”ja men du vet hon som bor i det gula huset där, hon fick ju också det”.

Det var så skönt att äntligen få berätta, att äntligen få prata om det utan att behöva oroa sig för att bli stämplad som ”dum i huvudet”. Det är ett av de bättre samtalen jag haft och vi fick många råd som vi kommer att ha användning för.

Ett av råden vill jag dela med mig till er. 

Prata. Det är inte svårare än så.