Alexanders liv

I juli när jag satt på bussen till jobbet  på måndagmorgonen hade jag inte tänkt så mycket på Victor på länge. Vi, eller rättare sagt jag hade bestämt att vi inte skulle träffas något mer, därför att jag blev så kär i honom redan från första gången han kysste mig, jag var livrädd för att falla stenhårt och att allt sen skulle rinna ut i sanden. Han skulle ju utomlands med sitt jobb, vara iväg i minst sex månader och jag var rädd att jag inte skulle klara av det. Jag avslutade vår relation innan den blev för seriös..
 
När jag gick av på stationen i Emmaboda så stod han där, i sina gröna kläder och var så snygg och perfekt som bara Victor kunde vara. Det blev så pinsamt, jag kände mig tvungen att gå fram och prata, kunde inte låtsas som att jag inte sett honom. Stelare konversation har nog aldrig funnits, vi kallpratade om väder och vind ett tag innan min anslutningsbuss kom, jag sa hejdå och satte mig på bussen. Jag såg att han tittade på mig och jag kände då att jag gjort mitt livs misstag när jag uteslutit honom i mitt liv. Jag gick fram och frågade busschaffören när vi skulle åka, han svarade "om tio minuter". Sprang av bussen och kastade mig i famnen på Victor, vi stod där och kramade om varandra, pussades så där trevande och nervöst och det var precis som i en film. Allt runt omkring oss försvann, då fanns bara Victor och jag och det var perfekt. Helt perfekt.

När jag sedan satt på min buss igen kändes allt annorlunda. Även om det skulle dröja ett tag innan det blev vi för alltid visste jag redan då, denna varma sommardag i juli, att Victor var den man som jag skulle dela mitt liv med.