Alexanders liv

 HÄR!

Vad ska man säga? Jag trodde att vi hade kommit längre i utvecklingen. Jag trodde att alla människor hade förstått att en mamma och en pappa är lika mycket förälder till sina barn (bortsett från att mamman de första månaderna bär på maten). Jag trodde faktiskt inte att en del mindre begåvade människor fortfarande sitter fast i de gamla könsrollerna från stenåldern.

Saxat ur artikeln:

"Vi kvinnor har sedan tidernas begynnelse utvecklat oss själva, vår hjärna och vårt sammanhang för att på bästa möjliga sätt ta emot det späda barnet vid födseln och ge det näring ur vår kropp och omvårdnad i vår famn. Män har utvecklat sin hjärna till att skjuta bisonoxar och se tredimensionellt."

I vår familj är både jag och Victor föräldrar. Vi är inte någon mysmamma eller lekpappa, vi har båda lika mycket ansvar för våra barn. Jag skulle aldrig någonsin acceptera att Victor tog en roll i föräldraskapet som handlar om att vara där när han vill, när det passar honom - eller där han är en lekpappa som busar och som låter mig ta över när det är dags för mat/blöjbyte/bad. Jag vet också att Victor aldrig skulle acceptera att jag tog hela rollen, hela ansvaret för barnen där det är jag som bestämmer när det är dags för mat eller vad det nu kan vara.
Sen att vi ibland rådfrågar varandra (jag ringde t ex till V idag för att fråga om det var OK att Alexander gick ut utan mössa) men det är en annan sak.

Jag kan inte förstå att så många människor (enligt en omröstning höll ju 43% med om det som stod i artikeln) på allvar tror att vi mammor har en inbyggd instinkt vad gäller barnen som pappan saknar.
Menar hon att om det skulle börja brinna när jag är själv med barnen så skulle jag försöka rädda dem till varje pris, men om det var V som var hemma skulle han skita i barnen och försöka rädda sin dator? Eller att det bara är mammorna som förstår att varmt vatten/vassa knivar/ små leksaker kan vara farligt för barn?

Det finns såklart vissa småsaker som Victor och jag gör annorlunda som föräldrar. Jag blir inte lika orolig när A inte är hungrig en dag, medan Victor låter honom utforska lite mer. Jag kan lätt sätta hjärtat i halsgropen när jag ser deras strapatser i slänten nedanför köksfönstret. Jag är nog den som påminner om att barnen måste bada, medan det är Victor som jämt tjatar på mig om deras AD-droppar (ja jag vet att det är viktigt, men hur lätt är det att komma ihåg?)

Det enda jag kan säga helt säkert som jag är bättre på än Victor, det är att matcha kläder. Lilla E fick häromdagen på sig en vinröd body med klarlila byxor. Nja inte riktigt i min smak, men det kan jag nog leva med.