Alexanders liv

På fredagen (BF+8) hade jag nästan gett upp. Men när vi kom hem från Kalmar vid fyra tiden kände jag ett konstigt tryck i ryggen, samtidigt som magen blev hård. Därefter började jag springa på toa oroväckande mycket och jag sa till Victor att jag trodde det var dags snart.

Efter ett tag fick jag en värk varje kvart men de gjorde inte särskilt ont. Vi beslutade ändå att skicka iväg Alexander till mormor över natten, för jag var helt övertygad om att det skulle dra igång på allvar då. Men lördagsmorgonen kom och värkarna var fortfarande svaga. Under hela lördagen hade jag värkar med 10-15 minuters mellanrum men de tog inte riktig fart. Vid femtiden blev jag lite deppig så Victor och jag körde iväg en sväng till några vänner. Där avtog värkarna helt och jag blev så ledsen. Väl hemma igen vid 21 kände jag ingenting. Vi la oss och kollade på film och vid 23 kände jag en värk som var STARK. Äntligen! De kom precis som innan med en kvarts mellanrum men nu kände jag att det skulle dra igång när som helst så vi gick och la oss. Klockan 02 vaknade jag av att värkarna kom tätare och gjorde ondare. Jag mår även ganska så illa så jag går upp. Stökar lite nere medan Victor sover vidare. Klockan 03 ringer jag till förlossningen och förvarnar att vi snart kommer, sen går jag upp och väcker Victor och sen lägger jag mig i badet. Vid halv fyra är jag färdigbadad och vi går ner, Victor äter lite och brer mackor som han ska ha med sig, jag packar väskan. Nu har jag en värk var femte minut och det gör ont, så jag känner att vi måste åka NU. Halv fem sätter vi oss i bilen och vid halv sex går vi in på förlossningen. Vi blir runtflyttade till ett par olika rum innan jag blir undersökt, är öppen 1 cm.

Vid sju får vi ett vilorum med varsin säng och jag får en spruta petidin så att jag ska kunna sova en stund. Vaknar igen vid niotiden och mår ganska bra. Vi äter frukost.

Vid tio är jag öppen 1.5 cm och får akupunktur. Var väldigt skeptisk men det funkade verkligen och jag fick sova en timme till.

Vid halv ett blir jag undersökt igen, nu är jag öppen 3 cm och det börjar göra riktigt ont. Vi byter rum och barnmorskan föreslår lustgas, något jag absolut inte vill ha. Hon tycker ändå att jag ska prova och efter att ha övat ett tag med lustgasen är jag i himmelriket!

Klockan halv fyra är jag öppen 4 cm, och fortsätter andas med lustgasen. Tycker ändå att det gör ont och får 5 st sterila kvaddlar vid bikinilinjen. Det gör sjukt ont att få dem men smärtan avtar faktiskt lite.

Vid halvfem-tiden börjar det bli olidligt och jag ber att få ryggbedövning. Den sätts vid fem och då försvinner smärtan vid värkarna men trycket finns kvar. Det är väldigt obehagligt och jag blir besviken, sist tog EDA:n bort all smärta och nu tycker jag nästan det gör ondare.

Klockan 19 är jag öppen 6 cm, och jag börjar tro att det här aldrig kommer ta slut. Jag mår inte alls bra, och har så ont i mitt högra ben. Fortsätter med lustgasen och försöker fokusera på en värk i taget.Vill så gärna att hon ska komma ut före klockan tolv så hon blir skorpion precis som pappa och storebror (som om det spelar någon roll, men just då var det VÄLDIGT viktigt).

Strax innan 21 blir jag undersökt igen och är nu fullt öppen! Dock ligger huvudet väldigt högt upp fortfarande så det är långt ifrån dags att få en bebis. Blev lite besviken, har alltid trott att så fort man är öppen 10 cm är det bara att krysta o sen är det klart. Så var det ju inte riktigt utan jag fick ligga till klockan 23.30 när jag känner att jag inte kan stå emot att krysta. BM berättar att det inte är dags riktigt än men att jag får trycka på lite om jag känner att jag måste. Det är jätteskönt, krystvärkarna gör inte ont utan är snarare sköna, då kan man ju hjälpa till själv. Dock önskar jag att någon sagt att det känns som att barnet ska komma ut ur rumpan! Efter att ha krystat på halvfart ett tag säger BM till mig att jag nu kan ta i ordentligt. Det är så skönt!


 Klockan halv ett börjar jag bli riktigt trött och det märker också min BM som ringer på doktorn. De bestämmer sig för att hjälpa till med sugklocka då mina krafter inte riktigt räcker till. De vill att jag ska krysta på ett tag till så att klockan inte ska sitta på så länge eftersom det gör ont på barnets huvud. Precis när doktorn ska börja förbereda för att sätta klockan tar jag i så jag tror jag ska dö, och doktorn säger att hon tror jag fixar detta själv men att hon ska lägga ett klipp så det ska gå lättare. Jag blir livrädd och tänker att det går jag inte med på så jag tar i för kung och fosterland. (och vilken tur, för BM ska precis lägga bedövningen inför klippet när jag tar i så att huvudet börjar komma ut). Tre värkar senare och lilla Eleonora är född! 3220 gram och 49 cm. Hon andas inte när hon kommer ut men eftersom de inte klipper navelsträngen får hon syre ändå. Efter en liten stund börjar hon skrika och det är det ljuvligaste jag någonsin hört. Jag blir sydd (bara ett par stygn invändigt, tydligen väldigt bra sa barnmorskan), sedan var det dags att få ut moderkakan, som var hel och fin. Vi får ligga kvar på förlossningen ganska länge för jag blödde lite för mycket än vad som anses "normalt" men det stannade av efter ett tag som tur var.

Känslorna efter denna förlossning går inte att beskriva riktigt, det är en helt annan upplevelse att få föda vaginalt. Jag har inte tänkt att det är så viktigt hur barnet kommer ut men nu när jag har fått testa på båda så känns det jättebra. Föredrar helt klart det senare sättet, jag var rörlig direkt efter förlossningen. När Eleonora var två timmar gammal kunde jag gå och duscha alldeles själv. Eftersom jag heller inte sprack något gjorde det inte ont att gå på toaletten.

Måste även passa på att tacka Victor för ett otroligt bra stöd, hade inte fixat detta utan dig älskling :)