Alexanders liv

För två år sen kände jag inte Victor. Jag visste vem han var men vi hade aldrig träffats på "det där" sättet.
Han umgicks med min syster och det gänget. Jag hade varit med ett par gånger, men tyckte inte något alls om Victor.
Jag minns första gången jag såg honom, sommaren 2004, och jag tänkte att han var en av de snyggaste killarna jag sett. Två år senare hade han odlat mycket längre hår (lockigt dessutom) och jag tyckte att han inte alls var något för mig.

Jag vet inte varför jag fick för mig att ringa honom den där dagen för snart två år sen och fråga om vi skulle hitta på någonting. Jag hade hans nummer men vet inte hur jag fått tag på det. Sedan den kvällen var jag fast. Man kan säga att det var kärlek vid första ögonkastet. Han skulle åka iväg och jobba i Skövde, och jag visste att han kanske skulle bli placerad utomlands. Han var inte ute efter någon flickvän sa han och det förstod jag. Men jag kunde inte riktigt släppa honom. Vi fortsatte träffas även när han åkte iväg och allt kändes faktiskt bra.

Jag vet inte varför jag helt plötsligt fick för mig att jag inte längre ville träffa honom. Jag tyckte det var så jobbigt att han var iväg, jag var rädd för att jag skulle bli för kär och inte klara av avståndet mellan oss och det faktum att vi bara kunde träffas på helgen, ibland inte ens då. Jag fick panik bara av tanken att ha det så i nästan två år. Så jag sa det till honom. Men han fortsatte ringa och skicka sms. Först väldigt ofta, sedan mer och mer sällan. Det gick inte en dag utan att jag tänkte på honom, varje gång min telefon pep så hoppades jag att det skulle vara han.

Så efter ett par månader så insåg jag någonting. Man kan inte leva utan den man älskar. För visst älskade jag honom redan då. Vi började träffas igen. Jag bodde hos honom varje helg, och när jag insåg att det kanske var seriöst mellan oss så valde jag att säga upp min lägenhet nere i Karlskrona och flytta hit.

Jag minns första gången han sa att han älskar mig. Det kändes så bra, så rätt, och det gör det fortfarande.
För varje dag som går faller jag för honom mer och mer, min känslor växer sig bara starkare.
Jag minns mitt samtal till honom när jag skulle berätta att jag gjort ett positivt graviditetstest. Jag var så nervös, barn hade vi aldrig pratat om och jag visste inte hur han skulle reagera. Jag var ju glad, men vågade inte riktigt hoppas att han också skulle vara det.
Så när han svarade "Vad roligt" och senare skickade ett sms där det stod "tänk att jag ska bli pappa".
Då visste jag att nu är det Victor och jag.

Vi har aldrig bråkat. Vi har småtjabbat som alla andra, men vi har aldrig haft ett riktigt gräl. (Jo kanske en gång, när jag bara bett honom gå härifrån. Då gjorde han det men ringde efter en halvtimme och frågade om han fick komma hem igen)  Det sägs att man ska bråka. Att man mår bra av det.
Jag mår bra av att vi är sams.

Det är dom små sakerna som gör det. När han tar Alexanders bajsblöja fem på morgonen fast han ska upp och jobba. När han säger att jag är fin i den nya klänningen jag köpt. När han håller om mig som bara han kan göra när jag är ledsen.  När han står ut med att äta spagetti coh köttfärssås en hel vecka bara för att jag är sugen på det just då.
Att han aldrig klagar på mig, gnäller eller skäller.
Men framförallt det faktum att han älskar mig lika mycket som jag älskar honom.

Vi kan diskutera i timmar. Om allt, krig och fred, vikingatiden och hur vi ska bygga om altanen. Han vinner alltid, har alltid rätt, och det stör mig. Han vet allt, och det är inte ironiskt. Han gör faktiskt det. Säger man att pesten började 1100 kan han hålla en timmes utlägg om att det faktiskt var 1200 och han har läst det och det och hört det och det.
Han är smart, han har ett grymt minne (nja, inte när det gäller namn och födelsedagar och så, jag tror inte ens han kan mitt mobilnummer)
Han är snygg och stark och bra på alla sätt och vis. Och gud vad jag älskar detta med honom.

Han är rädd om mig, låter mig aldrig göra någonting jag inte vill. Han är en liten pappa över mig ibland "ska du verkligen göra så, var rädd om dig".
Han känner mig så väl, vet precis vad han ska säga och vad han ska undvika för att inte jag ska skälla.
Han fäller alltid ner toalocket och han respekterar att jag är så pedant. Han kan till och med få för sig att dammsuga då och då.

För att sammanfatta allt jag har skrivit så tror jag att jag har funnit den bästa människan på hela jorden.
Fråga mig om 40 år och jag kommer säga samma sak!


Jag och min prins