Alexanders liv

Jag hänger mycket på familjeliv, en sida för alla mammor och pappor och såklart även de utan barn. Där kan man diskutera med andra människor, lägga upp bilder på familjen, skriva i gästböcker, kolla graviditetskalender och mycket mycket mer. Mest tid spenderar jag i forumet, där man kan få svar på allt! Dock har trådarna en tendens att urarta till någon slags tävling om vem som är den bästa mamman och alla som inte gör si eller så blir påhoppade och hotade med socialen. Jag har själv blivit kallad världens sämsta mamma i en tråd. Vad tråden handlade om minns jag inte, men det skulle inte förvåna mig om frågan trådstartaren ville ha svar på var "hur ofta badar ni era barn" och så slutade det med att folk diskuterade om de gick på toaletten när deras spädbarn var vakna. Jo nu är jag nästan säker på det, för när jag berättade att jag visst gick på toaletten om Alexander är vaken (och får stanna utanför, jag kan inte prestera särskilt bra när jag har någon i knät, tro mig jag har försökt någon gång när han varit riktigt gnällig och skrikit så fort han varit en millimeter ifrån mig) blev det sånt liv på en del "jag kan inte vara utan mina barn"mammor. Någon berättade att hon hade sin son i sjal även när hon var på toa, för tänk om han slutar andas där ute medan hon sitter och bajsar. Då påpekade jag att det var större risk att han skulle sluta andas av ångorna och där någonstans blev jag korad till världens sämsta mamma. Men det var inte det jag ville komma till.
I de flesta trådar diskuteras det pappans roll i familjelivet. Om man låter honom sköta badet, läggningen och allt det där. Hur mycket släpper ni in honom? Hur mycket kan man våga lita på honom? Och så börjar det där eviga tjatet om att mamman är viktigast för sina barn, att mamman och barnet har en speciell relation i början eftersom mamman har maten och mamman spenderar mest tid med barnet den första tiden.
Jag brukar fundera mycket när jag läst såna här påståenden. Är mamman verkligen viktigare än pappan? Jag tror faktiskt inte det. Kanske har det att göra med att jag bara ammade i sex veckor, att victor sedan matade precis lika mycket som jag.
I vår familj är det pappan som är mamman och tvärtom. Det är när jag är hemma med Alexander som alla hyss begås, helt enkelt därför att jag låter honom leka själv, utforska husets alla vinklar och vrån. (Under tiden jag har skrivit har Alexander hällt ut 50 liter blomjord i vardagsrummet, ätit upp en bit av en blomma och rivit ut våra böcker ur bokhyllan)
Nu menar jag inte att Victor inte låter honom vara ifred, men han är lite bättre på att "vaka" över honom än vad jag är.
Men det var inte det jag ville komma till heller.
Det jag ville komma till var att Alexander aldrig varit mammig. Däremot pappig.
Häromdagen när Victor stack iväg och tränade blev Alexander jätteledsen och grät. När Victor är på jobbet pratar Alexander jättemycket om sin "papapapapapa" (om han förstår vad han säger är vi inte riktigt säkra på än). Igår stod han vid ytterdörren och sa "pappa" tjugo gånger i rad. På kvällen satt vi i soffan och åt, hela familjen, och när Victor reste sig för att gå och duscha skrek och grät Alexander mer än någonsin. Han tittade ut mot köket och sträckte med armarna. Tills Victor kom tillbaka igen, då blev han lugn.

Jag får alltså bara acceptera att jag är nummer två.