Alexanders liv

Elva dagar är hon nu. I elva dagar har hon funnits här hos oss, fast egentligen har hon funnits mycket längre. Ända sedan plusset på stickan, sedan vi fick se henne på ultraljudet, ända sedan första sparken... Jag har fantiserat och funderat. Hur ser hon ut? Hur kommer hon bli? Charmig och framåt precis som storebror, som älskar alla och glatt sätter sig i knät på en vilt främmande människa. Eller kanske tyst och tillbakadragen, ett sådant barn som gömmer sig bakom mammas eller pappas ben när det kommer främmat? Hur kommer hon se ut, vem kommer hon vara lik? Kommer hon att sova på nätterna, kommer vi att få sova på nätterna? Hur kommer det bli med två barn, kommer vi räcka till till båda? Kommer Victor och jag hinna med varandra, eller kommer vi börja bråka nu när tiden för varandra blir ännu mindre?

Tankarna är många... Oron i magen sitter där fortfarande, även om det än så länge har gått jättebra här hemma. Hur blir det på måndag, när Victor ska börja jobba igen? Kommer jag att klara av två barn? Kommer jag kunna ge dem så mycket tid som jag vill eller kommer jag förvandlas till ett monster som inte orkar att vara mamma? Äh, det får ordna sig, det måste det göra. Det har det ju gjort för alla andra...

Det mest underbara som finns är att vakna av Alexanders röst på morgonen. Höra hur han med nappen i munnen säger "Dää" sådär gulligt som bara han kan. Jag ser framför mig på hur han pekar på den vita adventsljusstaken i fönstret samtidigt som han pratar. Han älskar nämligen lampor, den pojken, precis som de flesta barn i hans ålder. Sedan öppnar jag ögonen och tittar på den lilla flickan som ligger och sover sött bredvid mig med min bröstvårta fortfarande i munnen. Tittar upp och ser Victor ligga och sova tätt intill henne, med en hand varsamt placerad på hennes mage.



Då inser jag hur lycklig jag är. Hur jag trivs med mitt liv, med mina barn och min sambo. I just detta huset, med just dessa förutsättningarna. Jag skulle inte vilja byta bort det för allt i världen.
Ibland blir jag så rörd att jag nästan börjar gråta. Som idag efter lunch, när Alexander tultade omkring här hemma i bara blöja, med sin egna leksakstelefon fastklistrad vid örat samtidigt som han pratade med den som var på andra sidan luren. "jaa jaa" sa han, precis så som vi brukar göra när vi pratar i telefon. Han gick in och satte sig vid den stora nallen i TV-rummet, och så såg han lampsladden på golvet som genast var mycket roligare än telefonen, som han helt enkelt bara släppte i golvet. Victor försöker förklara att sladden är Aja-baja. "Nej, Alexander, den får du inte ha" varpå Alexander tittar på sin pappa med de där underbart vackra blå ögonen och säger "jooo". En sån simpel grej egentligen, men just då var jag den lyckligaste mamman i hela världen.


Nog med sentimentalt skitsnack nu, ska hoppa in i duschen för ikväll väntar middag hos mamma!