Alexanders liv

Vad glad jag blir när folk berättar att de blir glada av att titta in här.
Det betyder mycket!
Många undrar om vi alltid har det så bra som det framställs, eller om jag medvetet väljer att sålla bort det "jobbiga"
Både och måste jag säga, 99 dagar av 100 är helt underbara, rosenröda och skimrande med smak av sockervadd. Den 100:ade dagen kanske inte är lika bra, men den behöver jag ju inte skriva om här, eller hur?

Vi har haft turen (välsingelsen, kalla det vad du vill) att få ett så kallat snällt barn.
Egentligen avskyr jag den bemärkelsen. Alla barn är snälla, inget barn skriker eller vaknar på natten för att vara elak mot sina föräldrar.
Vi får ofta frågan om Alexander är snäll. Jag brukar säga att snälla är alla små barn, men vårt är lugn, och väldigt nöjd med tillvaron.
Det är väldigt sällan han är på dåligt humör, skriker eller vägrar maten.
Han är busig och har ett bestämt humör, men det tycker jag bara är härligt. Att en sexmånaders kan ha så mycket personlighet, det fick jag reda på först när jag upplevde det själv.

Självklart har vi dagar när allt inte är lika underbart. Men det händer väldigt, väldigt sällan.
Försöker komma på när det senast var så, och får nog dra mig tillbaka ända till 25 januari när vi alla låg i maginfluensa och det var ju knappast Alexanders fel. (Eller, egentligen var det det för det var han som smittade oss, men det var ju inte heller för att vara "elak")

Som avslutning måste jag berätta en sak som hände igår.
Victor och jag satt i soffan (slutkörda båda två efter heldagsjobb i trädgården) och Alexander låg i sitt babygym precis bredvid. Han kämpar och kämpar för att ta sig framåt, det låg en leksak nån decimeter ifrån hans räckhåll. Ålar sig och bökar och stönar, ställer sig på alla fyra och försöker ta sig framåt. Tillslut lyckades han (med lite hjälp från min sida) att få tag på leksaken. Jag blev alldeles tårögd och stolt.
Tänk att en sådan liten sak kan betyda så mycket för en stackars mamma!