26/12 Tvåmånadersdag.
Nu är lillkillen två månader. Tiden går så himla fort (som den ska göra när man har roligt).
Det märks att man har kommit in i rutinerna som "förälder", jag är inte längre lika panikrädd så fort han börjar skrika, jag kan gå till affären även om han inte precis har ätit och vi har lärt oss vad hans skrik och läten betyder.
Den första tiden som nybliven förstagångsförälder är ju alltid lite skakig, det tror jag alla föräldrar kan intyga. Man är livrädd för att göra fel och för att inte klara av det. Man är rädd att det ska vara så jobbigt som alla säger, och att man aldrig ska få sova. Jag kan erkänna att de första två veckorna gick jag och Victor omkring som två zoombies, vi var helt slutkörda och undrade om det alltid skulle vara så här.
Men så jobbigt som alla säger att det är, det tycker jag inte att det har varit.
Visst har jag undrat ibland vad tusan jag har gett mig in på, men det tror jag de flesta gör.
Så kommer där ett litet leende eller ett svarsljud från det lilla livet, han kanske vrålskriker i mormors famn och blir lugn när han får komma till mig, då känner man plötsligt att man är världens bästa mamma.
Jag tror att de här känslorna är särskilt vanliga hos en "ung" mamma. Jag får väl ändå ses som det, med mina 22 år.
Man är så rädd att folk ska döma, "kan hon verkligen vara mamma, hon som är så UNG" och man är så rädd för att bli synad i sömmarna. Man måste göra allt perfekt, man får inte glömma zinksalvan när man byter blöja, det måste rapas rätt och ammas rätt. Och om man som jag gett upp amningen för att varken jag eller Alexander trivdes med det, så är man rädd för att bli dömd för det. Kläderna får inte vara för små eller för stora, och han ska sova i egen säng, absolut inte i våran. Vi får inte lämna bort honom för ofta och han måste ligga ordentligt nerbäddad om vi ska ut när det är kallt.
Ja listan kan göras lång...
Något jag fortfarande förundras över, är hur man kan älska en liten person så otroligt mycket att man skulle kunna göra precis vad som helst för den, ja verkligen precis vad som helst. Vi har ju precis lärt känna varandra, och ändå älskar jag honom mest av allt.
Nu när man inser hur fort tiden går, börjar jag genast oroa mig för när han är 15 och ska på fest med kompisarna.
Tänk om han dricker hembränt och blir medvetslös, om han hamnar i slagsmål och får åka till sjukhuset eller blir tagen av polisen? Usch ja, det får bli senare bekymmer.
Favoritkillen nummer 1!
Det märks att man har kommit in i rutinerna som "förälder", jag är inte längre lika panikrädd så fort han börjar skrika, jag kan gå till affären även om han inte precis har ätit och vi har lärt oss vad hans skrik och läten betyder.
Den första tiden som nybliven förstagångsförälder är ju alltid lite skakig, det tror jag alla föräldrar kan intyga. Man är livrädd för att göra fel och för att inte klara av det. Man är rädd att det ska vara så jobbigt som alla säger, och att man aldrig ska få sova. Jag kan erkänna att de första två veckorna gick jag och Victor omkring som två zoombies, vi var helt slutkörda och undrade om det alltid skulle vara så här.
Men så jobbigt som alla säger att det är, det tycker jag inte att det har varit.
Visst har jag undrat ibland vad tusan jag har gett mig in på, men det tror jag de flesta gör.
Så kommer där ett litet leende eller ett svarsljud från det lilla livet, han kanske vrålskriker i mormors famn och blir lugn när han får komma till mig, då känner man plötsligt att man är världens bästa mamma.
Jag tror att de här känslorna är särskilt vanliga hos en "ung" mamma. Jag får väl ändå ses som det, med mina 22 år.
Man är så rädd att folk ska döma, "kan hon verkligen vara mamma, hon som är så UNG" och man är så rädd för att bli synad i sömmarna. Man måste göra allt perfekt, man får inte glömma zinksalvan när man byter blöja, det måste rapas rätt och ammas rätt. Och om man som jag gett upp amningen för att varken jag eller Alexander trivdes med det, så är man rädd för att bli dömd för det. Kläderna får inte vara för små eller för stora, och han ska sova i egen säng, absolut inte i våran. Vi får inte lämna bort honom för ofta och han måste ligga ordentligt nerbäddad om vi ska ut när det är kallt.
Ja listan kan göras lång...
Något jag fortfarande förundras över, är hur man kan älska en liten person så otroligt mycket att man skulle kunna göra precis vad som helst för den, ja verkligen precis vad som helst. Vi har ju precis lärt känna varandra, och ändå älskar jag honom mest av allt.
Nu när man inser hur fort tiden går, börjar jag genast oroa mig för när han är 15 och ska på fest med kompisarna.
Tänk om han dricker hembränt och blir medvetslös, om han hamnar i slagsmål och får åka till sjukhuset eller blir tagen av polisen? Usch ja, det får bli senare bekymmer.
Favoritkillen nummer 1!
Kommentarer
Trackback
